1992 blev jag för första gången involverad i ett jämställdhetsprojekt. Det var i ett stort försäkringsbolag och jag var den enda mannen i projektet.
Min första fråga till kvinnorna var ”varför ska företaget satsa på jämställdhet? Hur gynnar det våra aktieägare?” När ilskan över mitt påhopp hade lagt sig kom vi gemensamt fram till att kvinnor och män är olika. Genom att blanda mäns och kvinnors olika kompetenser blir företaget lönsammare. Så kallad ”olikhetsfeminism”. Det kan jag fortfarande tycka var ett ganska bra svar, även om de nog skulle svara lite annorlunda så här 20 år senare.
När jag frågade ”HUR skiljer sig kvinnors kompetens från mäns kompetens” svarade de genast ”simultanförmåga”. På den tiden visste alla att kvinnor var helt överlägsna män på detta område. Tidigare hade man sagt att kvinnor var bra på språk men dåliga på matematik. Det var 1992 en helt förkastad fördom, men fortfarande idag tror de flesta att kvinnor har bättre simultanförmåga än män.
Som en del av en Timefinder-kurs för att bli effektivare gjorde vi i Brilliant ett enkelt test av vår egen simultanförmåga för några veckor sen. Resultatet från det testet har mina kollegor fått skicka in till mig, och jag delade upp dem i män och kvinnor. Resultat: dött lopp!
Vår ekonomi- och personalchef Annika var den som förlorade minst tid på att jobba splittrat jämfört med att koncentrera sig. Kanske är det därför hon är både personal- och ekonomichef. Det är förstås en väldigt bra egenskap att ha. Jag var sämst av alla på att jobba splittrat. Intressantast i mitt tycke: som helhet var kvinnorna precis lika dåliga som männen när det gäller att göra flera saker samtidigt.
En klar majoritet av studierna i ämnet verkar visa samma sak som vårt lilla test: kvinnors simultanförmåga är lika svag som mäns simultanförmåga. Alla, utom möjligtvis Annika, förlorar på att simultanarbeta. Om kvinnor tror sig vara bra på att göra flera saker samtidigt så skjuter de sig i foten. Resultatet är att kvinnor får mindre gjort.
Det är dåligt för kvinnors karriärmöjligheter, och det är dåligt för oss alla. Vår forskning visar nämligen att vi alla trivs bättre i jämnt blandade arbetsgrupper. Extern forskning visar också att beslutsfattande blir bättre i blandade grupper, och att män blir aktivare i styrelser där kvinnor ingår. Den här myten tjänar vi alla på att förpassa till historiens många fördomar.
