”Vad synd det är att vi är så fattiga” sa min son. Det är nästan tio år sen, men jag minns det som igår. Jag förklarade för honom att eftersom både jag och hans mamma betalade statlig skatt så kunde vi knappast kallas fattiga. Snarare rika i så fall. Vår familj var utan tvekan bland de 5-10 procent familjer med högst sammanlagd lön i Sverige, men han hade ändå rätt.
Han gick i Franska Skolan mitt i Stockholm. Hans kompisar åkte till Mauritius på semester och hade kanske två sommarställen. Ett i Marbella och ett i fjällen. Det var inte alls konstigt att han kände sig fattig. Han hade ju inte kollat med SCB eller skatteverket. Han bara jämförde sin familjs lägenhet och vanor med kompisarnas.
Svenska Dagbladet refererar till en undersökning som säger att ju rikare man är, desto lyckligare. Javisst. Det såg vi i Wise Happiness också. Men det som överraskade oss var att inkomsten bara förklarade inte ens en ynka procent av lyckan. Vi hade åtminstone förväntat oss lite mer. Pengar är alltså inte i närheten så viktigt som det är att ha en partner i livet, eller att utvecklas och ha kul på jobbet.
Hur mycket jag tjänar förklarar alltså knappt en procent av hur nöjd jag är med mitt liv. Hur mycket vi i familjen tjänar förklarar dubbelt så mycket, men hur mycket vi i familjen tjänar i jämförelse med vad andra tjänar i området där vi bor; det förklarar fyra gånger så mycket av min lycka!
Min son kände inte hur mycket pengar hans mamma och pappa tjänade. Han kände bara att vi tjänade mindre än vad hans kompisars föräldrar tjänade. Det var hans definition av ”fattiga”.
Ps.
Den här extra analysen av Wise Happiness fick vi fram genom att subtrahera medelinkomsten i varje individs postnummerområde från individens eget hushålls inkomst. Den differensen förklarar fyra gånger så mycket av individens lycka som vi kan förklara med hjälp av bara individens inkomst, och dubbelt så mycket som vi kan förklara med bara hushållets inkomst.
Forskarna Sacks, Stevenson och Wolfers jämför varje individs inkomst med medelinkomsten i landet. Det är som om min 10-årige son skulle jämföra sig med en genomsnittlig Svensk 10-åring. Det är lite naivt. Så fungerar det inte. Man jämför sig med folk i sin närhet.
