I dag är det den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma ojämställdhet mellan kvinnor och män. Sverige rankades 2010 som världens fjärde mest jämställda land av World Economic Forum. Denna fina siffra har vi trots den ojämna könsfördelningen i våra styrelser, trots hur uttag av föräldradagar ser ut (pappan tar ut 23 procent av dagarna enligt Försäkringskassan) och trots de stora löneskillnaderna.
Ekot rapporterade i dag att vi i januari 2011 hade den största skillnaden på 20 år i antal arbetslösa kvinnor jämfört med män. 230 000 fler män än kvinnor som hade arbete. Samtidigt vet vi att Sverige är långt före många andra länder när det gäller jämställdhet.
Dagen till ära tänkte jag visa lite siffror ur vår analysdatabas.
Vad kvinnor och män tycker fungerar bra, respektive vad man tycker behöver åtgärdas, på arbetsplatsen skiljer sig mycket i olika frågor. Exempelvis känner män i större utsträckning att de har stora utvecklingsmöjligheter, är mer involverade och kan påverka sin arbetssituation.
Efter detta konstaterande önskar jag att jag kunde skriva att kvinnor är de som är mest missnöjda med hur företagen leds, men så är det inte. Kvinnor är mer nöjda än män när det gäller bolagets övergripande frågor och mål, och hur informationsspridningen hanteras . 2010 ansåg 66 procent av kvinnorna att deras företag leds bra, jämfört med 61 procent av männen.
Alltså, trots att kvinnor inte tycker att de har samma utvecklingsmöjligheter på sina arbetsplatser och trots att majoriteten i ledningsgrupper i dag är män, har kvinnor större förtroende för företagsledningen.
Hur kommer det sig? Är kvinnor mer okritiska till hur företag leds? Tycker männen att de skulle kunna göra ett bättre jobb själva? Tänker fler män än kvinnor att de borde haft en tjänst högre upp i organisationen för att i högre utsträckning kunna påverka?
