I torsdags kväll var jag på Berns, där kreditfirman Soliditet delade ut pris till de Svenska företag som har uppnått högsta riskklassning (AAA-rating) 20 år i sträck. De här företagen har inte varit i finansiella svårigheter en enda gång på två årtionden. De är med andra ord rena under av uthållighet.
Kjell A. Nordström kallade dem lite förhoppningsfullt för ”ett svenskt mittelstand” och refererade till de tiotusentals hårt nischade mindre och medelstora företag som är kärnan i den starka Tyska ekonomin. Där finns små företag som är världsledande på specialiserade branscher som uppfödning av blodiglar, tillverkning av färgpigment för kyrkobelysning och andra nischer som är aningen smalare och mindre spektakulära än mobiltelefoner, bilar och datorer.
De här företagen har sällan samma snäva nisch-tänk:
Jag pratade med företag som Elkontakt, Bröderna E. och L. Svenssons Trä & Byggnadsvaror i Jönköping, Salléns Elektriska och Svenco Papperssäckar AB. Alla i breda branscher med gott om konkurrenter.
Jag frågade förstås alla jag träffade hur de trots den hårda konkurrensen kunde vara lönsamma så oerhört många år i sträck: ”Låga kostnader och 12 timmars arbetsdagar” svarade Elkontakt, och fick ivrigt nickande medhåll av sina fruar i det senare.
Det här är förstås inga dumsnutar. De har kommit på en hel del smarta saker, men deras företag var verkligen inga självspelande pianon. Tvärtom så finns Diamantföretagen i branscher som mognade för mycket länge sen. Branscher som aldrig har varit intressanta för riskkapitalister.
- De är finansierade via eget kapital. Bara 12 procent har ens banklån eller liknande.
- De delar ogärna ut pengar till sina aktieägare.
- De byter oerhört sällan strategi. Någon har inte ens petat i den på 30 år.
- De är artigt ointresserade av avancerade nyckeltal.
– Vinst bryr de sig om, och lite grand om att ha ett positivt kassaflöde. Efter det var de flesta nöjda.
Bokförlaget Opal har gett ut Svenska barnböcker i 47 länder. Det är stort. Dessutom har VD lyckats arbeta harmoniskt tillsammans med sin dotter sen tidigt 1980-tal. Det är i mina ögon ännu större, och det gör förstås att han har fått en chans att hålla kontakten med familjen trots att båda jobbar mycket. För någon 40 timmars arbetsvecka var det i stort sett ingen i rummet som kunde minnas.
Det mest intressanta företaget fär mig är Gant, eftersom Peter Bolinder var en av de som körde startade deras långa resa mot diamantstatus. Jag frågade Peter om det, men han är tyvärr lite ovillig att ta åt sig äran av Gants framgångar. Däremot nämner han några några faktorer som starkt bidragit till Gants framgångssaga:
- Kontinuitet både när det gäller sortiment och marknadsföring
- Tidig internationalisering
- Delad risk med internationella licenstagare
- Enkel affärsmodell för internationella licenstagare
- Vara försiktig med utgifter
Speciellt det sista stämmer ju lika väl in på den generella observationen av diamantföretagen som på våra stoltheter H&M och IKEA.
Ett par av Brilliants kunder fanns förstås bland diamantföretagen. Några av dem är nämligen ganska stora företag, men de tillhör undantagen. De flesta har idogt hållit sig till sin läst. Framgång cementerar beteende. Det visade Karl Weick för över 40 år sen. Med 20 års ihållande lönsamhet är förstås de här företagen väldigt obenägna att ändra sig. Det kritiserade också Hans De Geer, Professorn vid Handelshögskolan som har undersökt diamantföretagen. Många av de här företagen har det som behövs för att bli stora, men de har istället fortsatt att vara små och lönsamma.
Där skiljer de sig från Superföretagen som utses av PAR och Veckans Affärer. De 300 superföretagen är också väldigt stabila, men står ändå för närmare ¼ av de nyanställningar som har skett i Sverige de senaste åren.
Kontrasten är ännu större mot den tredje årliga ”vinnarlistan”; Dagens Industris Gasellföretag. Dessa företag växer väldigt fort, men det är också ganska många av dem som inte finns kvar om ett par år.
Så är det inte med Elkontakt, Svenco Papperssäckar AB och de andra diamantföretagen. Mycket få av de här företagen växer. De finns och mår bra.
Det kanske räcker så?
