I en diskussionsgrupp frågar en engelsk konsult ”varför är Svenska företag så rädda för att mäta prestanda?” Det är en väldigt anglosaxisk fråga. Han sökte data på hur väl individerna har presterat i sina jobb. Vi mäter snarare hur grupperna presterar.
Titta på kartan här nedanför. Det var en kommentar från den anglosaxiska världen om den nordeuropeiska världens sätt att mäta prestanda.
I USA har man sen länge haft en tradition att mäta individens prestanda. Den traditionen hänger kvar sen Taylor och hans ”Scientific Management” där man mätte hur mycket en arbetare kunde gräva på en arbetsdag. Sen baserade man bonusar på det, och lyckades pressa alla att gräva lite mer än tidigare.
Amerikansk sport följer Taylors tradition. Där talar kommentatorerna om hur många yards varje spelare får ihop och hur många frispel en baseball-spelare gör per säsong. Som allt amerikanskt har den traditionen påverkat oss. I EM finns det mängder av individuell statistik på varje spelare. Ändå är det annorlunda. Summan av den individuella statistiken gör inte ett bra fotbollslag. T.ex. är det väldigt vanligt att ett landslag av relativt ”billiga” spelare slår ett lag med idel fotbollsmiljonärer. Danmarks seger över Holland var ett sånt exempel, liksom Greklands kvarsfinalplats.
I fotboll är nämligen lagets samspel mycket viktigare än i amerikansk fotboll, där spelarna inte tar så många egna beslut ute på plan utan mest följer tränarens order. Eftersom så väldigt många av oss spelar fotboll som unga så tror jag det kan vara en förklaring till att vi i nordeuropa fokuserar mer på lagets än på individens prestanda. När vi pratar om Tyskland så är det oftare ”lagmaskinen” vi imponeras av än de individuella artisterna. I sydeuropa spelar de också fotboll som unga, men fokuserar kanske lite mer på vem som gör mål. Glenn Strömberg berättade att när man ser ungdomar spela på stranden i Portugal så springer alla efter bollen utom målvakterna, som står och njuter av den klubba eller läsk som de har fått som muta av sina lagkompisar för att stå i mål.
Så till den avgörande frågan: Vad är bäst? Ska vi mäta prestanda på individnivå eller på teamnivå? Tänk efter, är ditt företags verksamhet mer som Amerikansk fotboll eller som det amerikanerna kallar Soccer, dvs riktig fotboll som vi spelar med fötterna?
Senare års forskning om bonusar visar att individuella bonusar ger sämre beslutsfattande. När det gäller teambaserade bonusar finns det goda skäl att tro att den effekten åtminstone är mindre.
Om jag fick smita in på plan och erbjuda bonusar till England inför matchen mot Sverige så skulle jag ha erbjudit de engelska spelarna en miljon euro om de gjorde mål. Det skulle kanske ha räckt för att förstöra engelsmännens lagspel, och Sverige skulle ha gått vidare till kvarsfinal. Ett sämre sätt att förstöra en match vore att erbjuda motståndarna en teambonus, eftersom det verkar vara mindre menligt för samarbetet.
Fotboll handlar ju så väldigt mycket om samarbete. För att samarbeta måste du lita på folk runt omkring dig. I World Values Survey ser vi att de nordeuropeiska länderna har en tradition av att lita på varandra som saknas i sydeuropa.
Om vi istället tittar på tillståndet i de Europeiska ekonomierna är det tydligt att de nordeuropeiska länder som har en tradition av att fokusera på laget snarare än individen också har klarat sig bättre genom krisen hittills. Min förklaring till det ligger i ett citat en god vän fick höra när hon försökte få en kollega att göra något som var uppenbart bra för företaget. ”Det gynnar inte min bonus” var svaret.
Jag tror att vårt nordeuropeiska fokus på teamets och företagets prestanda är bättre för företaget. Jag tror att det kan vara en delförklaring till att Sverige har så många multinationella företag och att de Norska, Danska och Tyska företagen går så bra.
…och det är min förklaring till att Tyskland vinner EM.
