”Vem faan gör det??”. Det var på allvar svaret min mamma fick när hon för några veckor sen gick till sin närmaste chef och berättade att hon inte mådde bra på jobbet. Mamma har jobbat på samma arbetsplats inom byggbranschen i ca 35 år. De första 25 åren var det ett litet företag med få anställda och alla brydde sig om allt från att det fanns pärmar på kontoren till att det fanns 2 X 4 tum brädor på lagret. För ca 10 år sen blev företaget uppköpt av en stort nationellt företag med ett 70-tal arbetsplatser runt om i Sverige. Samhörighetskänslan försvann och företaget och personalen blev mer som brickor i ett ekonomiskt spel. Mamma gick från att mer ha varit kontorist till att bli säljare. Och hon gjorde det med bravur! Under 2008 blev hon den främsta säljaren i hela Sverige!!
Många av mammas gamla arbetskollegor började säga upp sig. När det inte längre fanns någon chef att tillgå tillsattes en av mammas gamla kollegor, en kvinna i 40-års åldern helt utan ledaregenskaper – hon som släppte kommentaren ovan. Jag frågar mamma om hon får någon uppmuntran eller feedback av sin närmaste chef när hon gör ett så strålande arbete som säljare och får till svar att hon inte hört ett ord om det.
Gör de någon medarbetarundersökning? Mamma svarar ”Jag vet att det har varit någon undersökning någon gång, och det är möjligt att det är någon som jobbar på det centralt, men lokalt har vi aldrig jobbat med det och några resultat har jag aldrig sett”.
Vad blir tror ni resultatet av det här blivit? Mamma gick till läkaren och bröt ihop och blev till en början sjukskriven i tre månader.
