Från min kvällsposition i tevesoffan lockas jag in i SVTs Debatt. Lite pang på dyker sossarnas nye partiledare upp i intervjustolen, och samtidigt som jag funderar på om de nu valt rätt frontfigur hör jag Stefan Löfven prata om arbetsklimat. I några få meningar summerar han en viktig framgångsfaktor för svensk industri under senaste årtiondena. Det handlar om medarbetare som ser utvecklingspotential på jobbet och bestämmer sig för att göra något åt det. Tillsammans sätter man upp mål och börjar leva dessa. Ledaren är viktig, men det är också ett lagarbete, säger Löfven och ger sedan fler exempel på engagerade verkstadsarbetare som satsat på arbetsklimatet och bidragit till framgångsrika företag, i ett framgångsrikt land.
För några veckor sedan publicerade företaget Netigate en undersökning som visar att svenskarna trivs allt sämre på jobbet. De hade undersökt ett trettiotal svenska arbetsplatser, totalt drygt 3000 medarbetare. Även cheferna hade blivit sämre. Intressant, tänker jag genast. Det måste ju ha med lågkonjunktur, bristande opposition, Grekland eller kanske bara den svenska vintern att göra. Eller kanske något annat. Men vadå?
Nyfiket tar jag mig tid att titta i Brilliants egen databas, med 400 000 svar från drygt 150 arbetsplatser i alla storlekar från hundra till tiotals tusen anställda. Intressant, repeterar jag för mig själv. Genom vår data kan vi ta ett lite större perspektiv, och då ser vi fler intressanta saker.
Bild 1. Procentuell förändring tre olika index, över senaste fem åren. EI=Engagement Index, ESI=Employee Satisfaction Index, LSI=Leadership Index.
En liten, liten dipp kan man kanske prata om när det gäller engagemang, men innebär det att vi vantrivs på jobbet? Jag tror snarare att det handlade om att 2010 var ett år då vi kände att den värsta delen av finanskrisen var över. Bortsett från det är kurvan snarare en platt linje. Tråkigt kanske, men samtidigt rätt spännande. Den svåra krisen gav ingen djup klyfta i arbetsklimatet.
För någon månad sedan publicerade Manpower en most wanted-lista över jobb i Sverige. Själv gillar jag att skriva och noterar att författare är ett av de mest populära yrkena. Det är inte så konstigt. Härligt att sitta hemma, titta ut i trädgården, skriva några sidor, och kalla det ”jobb” … Nåväl, civilekonom är jag också, ett yrke på klar dekis som nu försvunnit ut från tio-i-topp. Men på dagarna jobbar jag mycket med personal och HR-avdelningar landet runt. Personalchef är plötsligt det populäraste yrket, åtminstone bland kvinnor. Jag funderar på hur mina kontaktpersoner resonerar. Är det en tillfällighet att de i allt större utsträckning sitter i företagsledningen nuförtiden? Och att de är allt mer attraktiva på arbetsmarknaden?
Jag återvänder till min kvällsposition och vänder på perspektiven, för tänk om svenskarna ändå mår allt sämre på jobbet? Vad beror det då på? Är de kanske mer stressade? Jag loggar genast in mig och kollar vår databas på nytt och skriker först högt för mig själv. Det där ser ju riktigt allvarligt ut. Netigate kanske hade rätt i alla fall! Vad får det då för konsekvenser på det som Stefan Löfven just sagt? Hur påverkar det då framgångarna för de svenska företagen? Och Sverige som helhet?
Bild 2. Procentuell förändring ”Stress” över de senaste fem åren.
Men så tittar jag igen, med ett längre perspektiv. På nytt ser kurvan faktiskt ganska platt ut. På bara fem år har andelen som känner sig helt fria från stress på jobbet ökat med en fjärdedel. Att vi skulle vantrivas på jobbet, med allt vad det kan innebära, känns inte längre som ett överhängande hot. Sakta glider jag tillbaka i soffan och inväntar nästa intressanta ämne på dumburken framför mig.
