Jag läste en intressant krönika av leg psykologen Anne Grefberg om olika typer av personlighetsstörningar och hur det ofta sägs att psykopater är överrepresenterade i ledarroller. Det ligger säkert något i att ledare har vissa personlighetsdrag som utmärker dem – både positivt och negativt. Men är de psykopater eller personlighetsstörda för det? Kanske är de bara vanliga skitstövlar som kör över andra och tar åt sig äran för jobb som andra gör. Kanske kan det vara intressant att sortera ut begreppen kring vad som är stört på riktigt och vad som är beteenden som ligger inom det mer normala spektrat.
Definitionen av en personlighetsstörning är att man inte respekterar och följer moralregler eller juridiska ramverk som finns i den kultur som man lever i. Man har stora svårigheter i att samspela med andra och anpassa sig till samhällets normer och regler.
Sociopater beskrivs som en grupp människor som följer subgruppers normer och regler – exempelvis regler som tillhör en kriminell grupp eller en bolagsstyrelse som etablerar stora bonusprogram för sig själv och ledningen på bekostnad av andra. Det innebär att man ändå har någon form av lojalitet och moralisk kompass – hur sned den än är i relation till samhället i stort.
Psykopater däremot har inget samvete, känner ingen ånger och är långt mindre lojala mot någon annan än sig själva.
Narcissism då? Jo, det är en egen diagnos på personlighetsstörning. I stort handlar det om en individ som är självupptagen, självförhärligande och har en överdriven tro på den egna förmågan. Man upplever sig som unik, speciell och har rätt till speciella förmåner och rättigheter som inte alla andra får. Man är manipulativ och på ett empatilöst sätt kan man hota och skrämma sig till fördelar och särbehandling.
Med jämna mellanrum kommer det fram skolboksexempel på exceptionell hybris och missbruk av position som blir kända via media. Det kanske mest omtalade det senaste halvåret är Paolo Macchiarini. KI-forskaren och stjärnkirurgen som utan tillräckligt underlag utförde experimentella operationer på levande människor för att, som det framställs som, få ära och berömmelse för sina revolutionerande metoder ivrigt påhejad av en beundrande omgivning.
I mer affärsnära situationer ser man ofta samma sak. En ledare, formell eller icke-formell, bygger upp en bild av sig själv som överlägsen på olika områden, och får en svans av följare som hjälper till att förstärka kulten och gör ifrågasättande omöjligt utan enorma risker. Den som inte följer med strömmen och är ”med” blir automatiskt ”emot” och blir utfryst och hamnar utanför.
Att hamna i svansen av en charmig narcissist gör vi lite till mans. Att fångas upp och få uppmärksamhet av en stigande stjärna eller karismatisk chef inom det företag eller område man är verksam i, och uppleva sig smickrad och bekräftad – det är faktiskt inte så konstigt att man upplever det som attraktivt. Det är ett mänskligt behov att synas och bekräftas och att tillhöra en grupp.
Så hur ska man undvika att hamna i narcissisten, psykopaten eller sociopatens grepp? Det är oerhört svårt att värja sig. Som människor dras vi till det vi upplever som framgångsrikt och starkt. Dessutom har de flesta av oss en övertro på vår förmåga att bedöma andra, och vi tror absolut inte att just jag kommer vara en lättlurad som går i en narcissists fälla. Och där har vi en del av nyckeln till varför psykopaten, sociopaten och narcissisten kommer undan med sitt spel: att vi alla – med eller utan personlighetsstörning – har lite hybris i förhållande till våra faktiska förmågor.
